Där, på andra sidan bordet, sitter han. Surolle i egen hög person. Men speciellt sur är han inte, Västerbottens kanske mest kända slöjdare.
Text: Elin Leyonberg // Foto: Viyan Ateaa
Det var länge sedan jag mötte någon med en sådan passion för sitt jobb. Hans ögon tindrar när han pratar om sitt slöjdande. På huvudet har han en stor svart hatt och runt halsen hänger ett skinnförkläde. Klockan är halv fyra en eftermiddag i januari. På köksbordet i den vackra Västerbottensgården står kaffe och mackor.
– Det roligaste med slöjden är att det är en avgrund som man kan hoppa ner i och man slutar aldrig att falla, säger han. Du kan gräva i enorma mängder tekniker, material och formspråk, det tar aldrig slut.
Surolle, eller Jögge Sundqvist som han egentligen heter, har skapandet i blodet. Han växte upp med en far som levde både för och på slöjden. Trots det var det först i 15-års åldern som intresset väcktes och sedan dess har han varit noga med att gå sin egen väg.
– Det måste finnas en egen drivkraft i det man gör. Man måste ha lust och känna en längtan efter att skapa något med händerna, säger han.
Vindeln ett kärt minne
När han 1982 började på slöjdlinjen på Vindelns Folkhögskola var det helt utan krav eller förväntningar från sin far.
– Jag glömde till och med bort att ringa min pappa och berätta att jag börjat, skrattar Jögge.
När vi pratar om hans tid på folkhögskolan anar jag nostalgi i rösten. Speciellt när han minns måndagsmötena på Tånga.
– Vi hade djupa diskussioner om vad slöjd är. Vad som är meningen med slöjd och hur den står sig i förhållande till det kommersiella samhället. Folk var så engagerade och diskussionerna ville aldrig ta slut.
Vi pratar lite om vilken betydelse en sådan utbildning har. Då kallad slöjdlinjen, idag Trä och Smide.
– Jag tycker att den här typen av praktiska utbildningar blir allt viktigare när samhället i övrigt går ifrån den personliga och praktiska kunskapen. Andra förväntas lösa ens problem och om något går sönder så kastar man det istället för att laga.
Ska hålla över tid
Han har försörjt sig på slöjden på halvtid sedan 1985 och på heltid sedan 1999. Men att låsa in sig i verkstaden på gården funkar inte längre. Idag handlar det om att vara entreprenör och företagare. Att skapa och vårda sitt varumärke.
Jögge upplever att kunskapen om slöjd har minskat och att de flesta inte längre förstår vilken enorm kunskap som ligger bakom ett slöjdat föremål. Bara ett träd på tio tusen håller exempelvis tillräckligt hög kvalité för att klyvas, och då gäller det att veta hur man ska hitta just det trädet. All denna kunskap skapar även en kvalité som är svår att hitta i dagens slit och släng samhälle.
– Kärnan i slöjden är att det är välgjort och att det håller. Man ska kunna sitt material så bra att det ska hålla i 150 år år, säger han.
– Jag tror att det allt mer går mot ett konstnärskap. Det måste finnas en verkshöjd på det man gör, annars klarar man sig inte i konkurrensen.
Den konstnärliga slöjdaren
Numer är det framför allt genom konstnärlig utsmyckning som han försörjer sig. Den som flyger till eller från Umeå flygplats möts av hans unika och högst personliga bänkar. På Norrlands universitetssjukhus har redan utfört flera utsmyckningar och just nu arbetar Jögge på en havande träorm i jätteformat till Barnhjärtmottagningen. Och till en slalombacke några mil utanför Umeå ska han göra en rörklocka.
– Det är en musikalisk skulptur med rör i olika längder och som man sedan ska kunna spela på.
Kaffet är slut och vi går ut till verkstaden som ligger i en grannbyggnad på gården. Jögge lägger in lite mer ved i den gamla spisen och på golvet pockar den nykastrerade verkstadskatten på uppmärksamhet och kel. Det är här det händer, det är hit han kommer för att få inspiration och för att skapa.
– Man utvecklas i det man gör hela livet. Jag slutar aldrig att tänka på hur det jag gör kan bli ännu bättre. Det är en ynnest att få utveckla sitt skapande, säger han och ler med hela ansiktet.
