När Magdalena Thorén som sjuåring flyttade till Norge med sin mamma gick det inledningsvis bra. Hon fick nya vänner och trivdes med klasskamraterna. Men när de flyttade en andra gång förändrades allt.
Text: Anahita Ghazinezam // Foto: Mats Engfors/Fotographic
– Jag skulle inte jämföra mig själv med någon som varit i krig. Men att bli mordhotad som tioåring är inget man önskar en annan människa, säger Magdalena.
Från mellanstadiet fick hon genomlida år av mobbing, sparkar, slag och knivhot. De lugna perioder som förekom avlöste det som Magdalena själv titulerar som “helveten”. Skolgången blev fragmentarisk och konfliktfylld.
– Under gymnasiet upphörde den fysiska mobbingen. Men den psykiska fortsatte. Jag blev utåtagerande och närmast utfryst i klassen. När jag närmade mig läraren för att få stöd sa hon att klasskamraterna frös ut mig för att jag var konstig. Hur kan man säga så till en femtonåring?
När Magdalena flyttade tillbaka till Lycksele, där hon hade bott innan flytten till Norge, och påbörjade tvåan i gymnasiet så hade åren i Norge satt djupa spår.
– I Lycksele kom smällen. Jag blev utåtagerande, började dricka och skolka. Skolan gick, om du ursäktar, åt helvete. Det blev krismöten med rektorn och en kurator som sa ”såhär gör vi”. Så jag började läsa på halvtid. I slutet av mitt femte gymnasieår, precis när jag skulle ta examen, kom min syo och ursäktade att han tappat bort mitt papper. Men nu var det återfunnet och tyvärr behövde jag läsa ett till år. Jag blev så less att jag lämnade skolan. Jag sket i allt och drog till stallet. Ett tag försökte jag läsa historia på distans. Men när jag inte skrivit en mening på ett halvår sa läraren till mig ”vet du, det här kommer inte att fungera, vi skippar det här”.
Åren flöt på och Magdalena hankade sig fram på olika jobb. En dag tipsade en person i byn om Vindelns folkhögskola. Magdalena sökte till Allmän kurs – och kom in.
– På folkhögskolan fanns det lärare som fick mig engagerad. Jag har alltid haft problem med naturkunskap. Kemi och formler förstår jag mig inte på. Men min lärare i naturkunskap fick mig att förstå saker jag dittills aldrig förstått.
När Magdalena läst ett år, fått sin gymnasiebehörighet och gjort högskoleprovet läste hon juridik. Idag bor hon i Boden med sambo och hund.
– Nelson Mandela sa att den största äran inte ligger i att aldrig falla, utan att lyckas resa sig varje gång. Folkhögskolan hjälpte mig. Idag är jag starkare än någonsin!
